In loving memory.

Igår hände det. Jag var rädd innan, nu känner jag mig bara starkare.
Att se dig ligga där helt livlös fick mig att känna mig så oerhört maktlös. Jag kunde inte göra någonting, ingen kunde göra något. Det enda vi kunde göra var att vänta tills du fick ro, tills du fick vila.
Det hårdaste tycker jag var att se dina söner sörja, att se min pappa och mina farbröder ha ont. Att se hur dom satt och höll din hand, smekte dig på kinden och tog hand om dig på dina sista timmar på den här jorden.
Jag är helt säker på att du kände att vi var där, att du hörde vad vi sa och uppskattade vår närvaro. Jag tror att min pappas närvaro gjorde dig trygg. Så fort vi kom vart du lugn och andades allt tyngre och fridfullare. Jag tror att du väntade att vandra längs tunneln av ljus och frid, tills att pappa kom till dig. Du ska veta att du kommer alltid finnas i våra tankar. Jag kommer alltid, varje gång jag är här, gå till din grav och tända ett ljus.
Papou, vila i fred <3


papou


Och pappa. Fan vilken förebild du är för mig. För min syster, ja för alla. Vad skulle alla här nere göra utan dig? Du är en sån sjukt stark människa. Jag strävar efter att efterlikna dig, verkligen.

Mamma, allt jag ser upp till hos dig orkar jag inte ens skriva upp. Då är ju hela semestern över när jag är klar;)


Tussen, Robban, Adam, Emil, alla som hört av sig. Tack som fan för att ni finns, jag uppskattar det som fan.


Nu till det roliga. Rethymno, 35 grader, billig öl, snygga brudar. SKÅL!

/Alexander - In loving memory

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0