Ensamhet.
Hej bloggen.
Först vill jag passa på att be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat något på sistone. Det är många som har tjatat efter en update och hoppas det smakar.
Jag är hemma i Stockholm nu efter en helg full med jobb. Känner mig som en tornado inombords. Jag förstår ingenting. Jag känner mig så fruktansvärt förvirrad. Jag hoppas verkligen att du kommer till mig och ber om ursäkt. Ber om ursäkt för att du gjorde misstaget att säga upp kontakten, mellan dig och mig. Om det nu är så att ditt hjärta vill åt den stig du nu vandrar på så respekterar jag det och skulle uppskatta att ha dig som min vän. Om du nu känner att du vill offra något för mig, som jag alltid gjort för dig. Att veta att du kanske har sagt upp kontakten med mig känns fruktansvärt. Fan, jag har ju så sjuka framtidsplaner för oss två. Även om det som är nu inte är min högsta önskan så får jag leva med det ett tag. Leva livet ett tag, med dig som min vän. Jag är dock jävligt rädd för att om vi skulle bli vänner och skulle vara det ett tag. Att vi liksom skulle nöja oss med vänskapen och inte föra den vidare till något större. Det skrämmer mig. Jag kan aldrig formulera mig om det när vi pratar. Jag vill inte visa mig svag. Jag vet att jag är en stor del i ditt liv, iaf var. Att det alltid kommer vara så. Men varför kämpar du emot tussen? Är du rädd för något?
Nu har jag fått skrivit av mig lite, det känns skönt.
Ser fram emot yran och min resa tillbaka hem till grekland. Det är väl det som får en att stiga upp på morgonen. Och alla underbara vänner förstås.
Nu skiter jag i det här.
/Alexander
Först vill jag passa på att be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat något på sistone. Det är många som har tjatat efter en update och hoppas det smakar.
Jag är hemma i Stockholm nu efter en helg full med jobb. Känner mig som en tornado inombords. Jag förstår ingenting. Jag känner mig så fruktansvärt förvirrad. Jag hoppas verkligen att du kommer till mig och ber om ursäkt. Ber om ursäkt för att du gjorde misstaget att säga upp kontakten, mellan dig och mig. Om det nu är så att ditt hjärta vill åt den stig du nu vandrar på så respekterar jag det och skulle uppskatta att ha dig som min vän. Om du nu känner att du vill offra något för mig, som jag alltid gjort för dig. Att veta att du kanske har sagt upp kontakten med mig känns fruktansvärt. Fan, jag har ju så sjuka framtidsplaner för oss två. Även om det som är nu inte är min högsta önskan så får jag leva med det ett tag. Leva livet ett tag, med dig som min vän. Jag är dock jävligt rädd för att om vi skulle bli vänner och skulle vara det ett tag. Att vi liksom skulle nöja oss med vänskapen och inte föra den vidare till något större. Det skrämmer mig. Jag kan aldrig formulera mig om det när vi pratar. Jag vill inte visa mig svag. Jag vet att jag är en stor del i ditt liv, iaf var. Att det alltid kommer vara så. Men varför kämpar du emot tussen? Är du rädd för något?
Nu har jag fått skrivit av mig lite, det känns skönt.
Ser fram emot yran och min resa tillbaka hem till grekland. Det är väl det som får en att stiga upp på morgonen. Och alla underbara vänner förstås.
Nu skiter jag i det här.
/Alexander
Kommentarer
Trackback
